Tisdagen började grymt tidigt, väckarklockan stod på 05.30 och då skuttade hela gruppen upp till frukost. Vi hade en fin avskedskommitté och några kramar innan vi begav oss på en mycket lång och skumpig resa till ett barnhem, 7 mil från Kumudini. Resan tog endast 3 ½ timme att genomföra. Annette hade kex med som nödproviant då det inte var ett enda kaffestopp på vägen.  

När vi kom fram mötes vi av den katolska prästen som var värd och grundare för barnhemmet. Han utmanade våra föreställningar om hur en katolsk präst ska vara, vi tyckte mer han liknande en skön snubbe.

Barnhemmet hade 52 gatubarn som kom och gick lite grann. Några av de som numera jobbade på hemmet hade tidigare varit gatubarn som prästen tagit emot och sett växa upp. Barnen kommer från hemska förhållanden där det fanns prostitution, drogmissbruk och slavförhållanden. Detta var verkligen en fristad där man kunde gunga, springa och vara barn, precis som det ska vara!  

Vår italienska präst bjöd också på lunch, pasta med tonfisk och vi kan säga att han är den bästa italienska kocken inom 15 mils omkrets. Lätt! 

Selfies, kramar och hålla handen var det vi tog med oss från barnhemmet. En sån glädje och hopp som fanns där.  

Från barnhem till äldreboende var det en snabbresa. På detta boende bodde fem personer där det var en grundavgift för boendet som berodde på den boendes tidigare inkomst. När denna var betald var allt gratis. En av de boende hade bott på äldreboendet över ett år och hade betalat avgiften när han flyttade in på 200 kronor. Nu var allt gratis till domedagen.  

En ännu längre resa (skumpig och utan kaffepaus) till Dhaka avslutade dagen. Vi kom fram till det silvriga hotellet med fungerande ström och nätverk (woho) och en europeisk meny om man ville. Mustafa skickades ut på familjeäventyr och övriga tvingades att jobba. (Sofia var ju med...)  

Då Kumudini vänder sig till enbart kvinnor både på sin grund och gymnasieskola och för sjuksöterskor och barnmorskor fick vi möjlighet att göra ett besök på en Mizapurcadet college. Detta var en skola som vände sig till elever från 14-18 år och där de manliga eleverna ansökte om en plats. De hade fantastiska 135 ansökningar per plats och urvalet var tufft. Killarna som gick där var best of the best kan man säga.   

När eleverna var klara med sin utbildning fick de graden löjtnant och hade möjlighet att gå vidare till universiteteteller ta anställning i armén. Skolan var "vanlig" grund och gymnasieskola men med specialinriktning inom armén. Eleverna får testa på att vara soldat och göra träning som soldat. Men skolarbetet är fortfarande det viktigaste. Alla som arbetade vid skolan var civilanställda utom två från armén som övervakade undervisningen och killarna.  Självklart var även detta ett internat där eleverna fick träffa sina släktingar först efter tre månader när de börjar skolan. Efter det är det med jämna mellanrum, men inte så ofta.  

Precis som på sfi hemma hos oss har man på kadettskolan studiehall där killarna pluggar under en lärares övervakning. Killarna hade möjlighet att repetera inför prov till läraren. Man kan säga att det var lite skillnad från vår verksamhet där det är skratt, prat och en och annan kaffe.... Här var det tuff diciplin. Redan när vi kom fick vi sträcka på oss lite extra och sitta raka i ryggen. Vi blev glatt mottagna med blommor av skolans administration. Efter rundturen där vi också fickmöjlighet att prata med killarna på skolan blev vi bjudna på effektiv och mycket tidsplanerad snacks. Här var det inte tala om att sitta och mysa och umgås, snabbt, effektivt och välplanerat. Precis som allt annat på skolan.  

Med raka ryggar och glada magar for vi vidare till en textilfabrik som Kumudini samarbetar med. Numera vet vi allt om HMsnästa kollektion och hur fotbolls vm i Ryssland ska ha sin loggo. Men vi kan inte mutas, inte ens med kaffe och choklad. Fast kanske.... om det är KALL möjlk till kaffet. �� 

Ägaren för textilfabriken, Mr Anis kommer vi få höra om längre fram i livet. Han aspirerar på att bli något av en Bengalisk filantrop och har anammat synsättet i sitt ledarskap på fabriken. Han jobbar med läs och skrivträning för de arbetare som är analfabeter och han anställer helst arbetare som har en gymnasieutbildning eller högre. Dessa arbetare går snabbt om de erfarna utan lägre utbildning i effektivitet och precision.

Mr Anis var en glad debattör av utbildning och Bangladesh framtid. När han inte diskuterade, visade oss sin fabrik bjöd han på en helt galen lunch han själv kallade för lätt. Om nu 15 olika rätter är att kalas lätt....  

Efter detta var vi trötta och for hem. Vila var det inte tal om då vi skulle dressa om till våra bästa och gå på kulturell afton. Oj vad kulturellt det blev. Vi var alla rörda till tårar över allt eleverna på de båda skolorna hade tränat in och det mottagande vi fick. Vi bjöds på sång, danser av både mer moderna och traditionella slag och på ett långt tal om den fantastiska grundaren av Kumudini (igen!) 

Efter de fantastiska uppträdandet av eleverna fick Sofia äran att gå upp på scenen och leverera ett tal (på engelska såklart) till en publik som fyllde en aula. Som tur var, hade Sofia skrivit några stolpar innan så hon överlevde.  Sofias tal förmedlade en känsla av glädje och tacksamhet av allt vi dittills fått uppleva och den gästvänlighet de visat oss.  

Efter detta var det dags för hela gruppen att gå upp på scenen och motta varsin plakett och fotas (igen!). Pressen var där och som resultat finns vi numera med i tv i ett morgonprogram och två dagstidningar. Det ni...  

Inte heller nu fick vi gå och lägga oss, nu var det dags för buffé med 25 gäster till vårt lilla gästhus med ett överflöd av mat och många nya ansikten dök upp. Alla gäster var prominenta, vi var rätt trötta. De fina fotoböckerna som Lena B gjorde blev en riktig succé. De vandrade runt bland gästerna hela kvällen. Vi å andra sidan fotograferades igen, och igen.  

Vid dagens slut, innan middagen hade vår servicekille bara tagit 710 bilder på oss under dagen. Så när vi kommer hem blir det bildvisning på APT.  

Äntligen är det pust och god natt från gästhus 7.