Då Kumudini vänder sig till enbart kvinnor både på sin grund och gymnasieskola och för sjuksöterskor och barnmorskor fick vi möjlighet att göra ett besök på en Mizapurcadet college. Detta var en skola som vände sig till elever från 14-18 år och där de manliga eleverna ansökte om en plats. De hade fantastiska 135 ansökningar per plats och urvalet var tufft. Killarna som gick där var best of the best kan man säga.   

När eleverna var klara med sin utbildning fick de graden löjtnant och hade möjlighet att gå vidare till universiteteteller ta anställning i armén. Skolan var "vanlig" grund och gymnasieskola men med specialinriktning inom armén. Eleverna får testa på att vara soldat och göra träning som soldat. Men skolarbetet är fortfarande det viktigaste. Alla som arbetade vid skolan var civilanställda utom två från armén som övervakade undervisningen och killarna.  Självklart var även detta ett internat där eleverna fick träffa sina släktingar först efter tre månader när de börjar skolan. Efter det är det med jämna mellanrum, men inte så ofta.  

Precis som på sfi hemma hos oss har man på kadettskolan studiehall där killarna pluggar under en lärares övervakning. Killarna hade möjlighet att repetera inför prov till läraren. Man kan säga att det var lite skillnad från vår verksamhet där det är skratt, prat och en och annan kaffe.... Här var det tuff diciplin. Redan när vi kom fick vi sträcka på oss lite extra och sitta raka i ryggen. Vi blev glatt mottagna med blommor av skolans administration. Efter rundturen där vi också fickmöjlighet att prata med killarna på skolan blev vi bjudna på effektiv och mycket tidsplanerad snacks. Här var det inte tala om att sitta och mysa och umgås, snabbt, effektivt och välplanerat. Precis som allt annat på skolan.  

Med raka ryggar och glada magar for vi vidare till en textilfabrik som Kumudini samarbetar med. Numera vet vi allt om HMsnästa kollektion och hur fotbolls vm i Ryssland ska ha sin loggo. Men vi kan inte mutas, inte ens med kaffe och choklad. Fast kanske.... om det är KALL möjlk till kaffet. �� 

Ägaren för textilfabriken, Mr Anis kommer vi få höra om längre fram i livet. Han aspirerar på att bli något av en Bengalisk filantrop och har anammat synsättet i sitt ledarskap på fabriken. Han jobbar med läs och skrivträning för de arbetare som är analfabeter och han anställer helst arbetare som har en gymnasieutbildning eller högre. Dessa arbetare går snabbt om de erfarna utan lägre utbildning i effektivitet och precision.

Mr Anis var en glad debattör av utbildning och Bangladesh framtid. När han inte diskuterade, visade oss sin fabrik bjöd han på en helt galen lunch han själv kallade för lätt. Om nu 15 olika rätter är att kalas lätt....  

Efter detta var vi trötta och for hem. Vila var det inte tal om då vi skulle dressa om till våra bästa och gå på kulturell afton. Oj vad kulturellt det blev. Vi var alla rörda till tårar över allt eleverna på de båda skolorna hade tränat in och det mottagande vi fick. Vi bjöds på sång, danser av både mer moderna och traditionella slag och på ett långt tal om den fantastiska grundaren av Kumudini (igen!) 

Efter de fantastiska uppträdandet av eleverna fick Sofia äran att gå upp på scenen och leverera ett tal (på engelska såklart) till en publik som fyllde en aula. Som tur var, hade Sofia skrivit några stolpar innan så hon överlevde.  Sofias tal förmedlade en känsla av glädje och tacksamhet av allt vi dittills fått uppleva och den gästvänlighet de visat oss.  

Efter detta var det dags för hela gruppen att gå upp på scenen och motta varsin plakett och fotas (igen!). Pressen var där och som resultat finns vi numera med i tv i ett morgonprogram och två dagstidningar. Det ni...  

Inte heller nu fick vi gå och lägga oss, nu var det dags för buffé med 25 gäster till vårt lilla gästhus med ett överflöd av mat och många nya ansikten dök upp. Alla gäster var prominenta, vi var rätt trötta. De fina fotoböckerna som Lena B gjorde blev en riktig succé. De vandrade runt bland gästerna hela kvällen. Vi å andra sidan fotograferades igen, och igen.  

Vid dagens slut, innan middagen hade vår servicekille bara tagit 710 bilder på oss under dagen. Så när vi kommer hem blir det bildvisning på APT.  

Äntligen är det pust och god natt från gästhus 7.