Tisdagen började grymt tidigt, väckarklockan stod på 05.30 och då skuttade hela gruppen upp till frukost. Vi hade en fin avskedskommitté och några kramar innan vi begav oss på en mycket lång och skumpig resa till ett barnhem, 7 mil från Kumudini. Resan tog endast 3 ½ timme att genomföra. Annette hade kex med som nödproviant då det inte var ett enda kaffestopp på vägen.  

När vi kom fram mötes vi av den katolska prästen som var värd och grundare för barnhemmet. Han utmanade våra föreställningar om hur en katolsk präst ska vara, vi tyckte mer han liknande en skön snubbe.

Barnhemmet hade 52 gatubarn som kom och gick lite grann. Några av de som numera jobbade på hemmet hade tidigare varit gatubarn som prästen tagit emot och sett växa upp. Barnen kommer från hemska förhållanden där det fanns prostitution, drogmissbruk och slavförhållanden. Detta var verkligen en fristad där man kunde gunga, springa och vara barn, precis som det ska vara!  

Vår italienska präst bjöd också på lunch, pasta med tonfisk och vi kan säga att han är den bästa italienska kocken inom 15 mils omkrets. Lätt! 

Selfies, kramar och hålla handen var det vi tog med oss från barnhemmet. En sån glädje och hopp som fanns där.  

Från barnhem till äldreboende var det en snabbresa. På detta boende bodde fem personer där det var en grundavgift för boendet som berodde på den boendes tidigare inkomst. När denna var betald var allt gratis. En av de boende hade bott på äldreboendet över ett år och hade betalat avgiften när han flyttade in på 200 kronor. Nu var allt gratis till domedagen.  

En ännu längre resa (skumpig och utan kaffepaus) till Dhaka avslutade dagen. Vi kom fram till det silvriga hotellet med fungerande ström och nätverk (woho) och en europeisk meny om man ville. Mustafa skickades ut på familjeäventyr och övriga tvingades att jobba. (Sofia var ju med...)