Nu börjar den här dagen lida mot sitt slut. Det har varit en minst sagt intressant och viktig dag i vårt projekt och vi känner oss väldigt nöjda med våra insatser för tillfället.

Dagen började med att vi åt frukost på hotellet. Frukosten bestod till största delen av varm mat som vi inte kände igen. Överhuvudtaget har maten här varit oförutsägbar (på gott och ont). Gästfriheten hos alla vi har mött hittills har däremot varit överväldigande.

Efter frukosten blev vi hämtade av en chaufför som Kumuidini Welfare Trust hade skickade till oss. Vi åkte till Kumudinis kontor som bara låg några kvarter bort från var vi bodde där vi skulle tillbringa dagen med att diskutera vårt projekt tillsammans med representanter från Kumudini Wellfare trusts olika avdelningar. När vi väl var framme fick vi vänta i en dryg timme på de andra mötesdeltagarna. De var kraftigt försenade pga. trafiken.

Under tiden konverserade vi med Dr. Md. Abdul Halim, rektorn för Kumidinis Women’s Medical College & Hospital, som till skillnad från de andra befann sig i Dhaka kvällen före och därför kunde komma till mötet i tid. Dr. Halim ger intryck av att vara en mycket reflekterande och påläst man. Han berättade för oss kortfattat om hur utbildningssituationen ser ut i Bangladesh, att utbildningen har högsta prioriteringen hos landets politiker just nu och att det satsas mycket på att ungdomarna ska utbilda sig. Han gav oss även sin egen syn på de olika utbildningarnas kursplaner som han menade oftast låg på för hög nivå i förhållande till studenternas förkunskaper. Något som skapar förvirring hos studenterna menade han. Exempelvis nämnde han ironiskt att en student kan gå igenom en hel utbildning utan att lära sig något så basalt som hur man ska bete sig i trafiken. Dr. Halim var genuint intresserad av att höra hur våra läroplaner är formulerade.

Så småningom dök de andra mötesdeltagarna upp en efter en och mötet kunde starta officiellt. Tack vare den något trögstartade dagen kände vi oss lite lugnare och vi hann samla oss och öva på vår engelska inför våra presentationer. Efter en kopp svagt kaffe kunde vi till och med koncentrera oss på vad våra samarbetspartners sa på bangladeshisk engelska, trots att tutandet från bilarna utanför på gatan överröstade dem ibland.

Efter att visitkort delades hejvilt kors och tvärs i rummet började vi vår presentation med att Mustafa presenterade vad ett Athena projekt går ut på, hur vi hade tänkt oss att projektet skulle gå till samt en ungefärlig tidsplan. Jag (Ghada) fortsatte med att berätta kort om Sverige och Mölnlycke, vår relation till Bangladesh, och avslutningsvis om vuxenutbildningens olika delar och funktioner och om läroplanerna. Gabriella tog sedan över och berättade mer i detalj om hur Vård- och Omsorgsprogrammet är utformat. Hur terminerna ser ut, vilka kurser som eleverna läser varje termin, innehållet i varje kurs mm. Gabriella visade även en kort film, utgiven av Skolverket som på egnelska, förklarar på ett mycket pedagogiskt sätt hur skolsystemet i Sverige fungerar. (se här) När filmen var slut var några av mötesdeltagarna så exalterade att de började applådera. Väldigt roligt tyckte vi. Det de tyckte var mest tilltalande var hur det finns ett system som gör att elever med behov av extra stöd får möjligheten att fullfölja sina studier.

Generellt upplevde vi att våra samarbetspartners verkade genuint intresserade av vår utbildning och av att starta ett utbytesprogram med oss. De ställde väldigt många och väldigt relevanta frågor om allt från kursinnehåll till hur praktiken går till och gav oss konkreta förslag på vad de ville att deras studenter skulle ta med sig hem om de skulle besöka oss i framtiden.

Under mötet kom det fram många intressanta skillnader mellan våra utbildningskulturer. Dr. Dulal Chandra Podder, direktören på Humidini Hospital och Kumudinis Women's Medical College, beskrev den svenska vård- och omsorgsutildningen som en "sofistikerad" utbilning. Han menade att han fascineras av att omsorgsbegreppet innefattar delar som äldreomsorg, psykiatri, och omsorg av rörelseförhindrade, något som han menar lyser med sin frånvaro på deras version av utbildningen.

Alla pratade också om hur de försöker jobba mot att sjuksköterkona och andra sjukvårdspersonal ska få högre auktoritet, då alla beslut fattas av läkaren på alla vårdinrättningar i Bangladesh. Något som begränsar sjukvårdspersonalens arbete. De menade att läkaren till och med bestämde över lokalvårdarnas arbetsuppgifter och var väldigt överraskade över att en sådan tydlig heiarki inte finns i Sverige. Även att den bristande dokumentationen på alla nivåer inom vården utgör ett stort problem inom vården, något de tycker är väldigt imponerande att de svenska vårdstudenterna lär sig vikten av redan under utbildningen.

Efter att ha bollat med många idéer var båda parterna nöjda med vad vi har åstadskommit under dagen och vi tog till oss av allt som sades. Vi har nu mycket att fundera på och återkoppla till varandra när vi ska sätta oss igen och fortsätta diskussionen senare i veckan.

När mötet avslutades bjöd vår värd oss alla på en mycket god men sen lunch som vi avnjöt under fortsatta diskussioner. Nu handlade diskussionerna däremot om väder, religion, mat och kulturkrockar och den bangladeshiska befolkningen. 

Det har varit en fullständigt lärorik och intressant dag idag. Vi kände oss väldigt nöjda och ser fram emot morgondagen då vi ska åka till Kumidini komplexet för att få bättre insyn på verksamheten och träffa lärare och elever. Jag väljer därför att avsluta inlägget med ett mycket intressant konstaterande som Dr. Halil kom med innan vi skildes åt.

Vi är en väldigt lycklig befolkning trots fattigdomen och oordningeen. Jag tror inte att länder där människorna är lyckliga utvecklas, för att de känner inte behovet att förändra något i sin tillvaro. Det är kanske därför det ser ut som det gör här i Bangladesh, vi är för lyckliga, sa Dr. Halim med glimten i ögat.

Kanske det :)

/Athena i Dhaka via Ghada