Tisdagen börjar med att vi får en sista rundvandring, nu i Kumudini Medical college där vi träffar lärare och läkarstudenter. Efter det träffar vi Dr. Podder på biblioteket för att diskutera hur det har gått hittills och om vi kan komma fram till hur vi ska gå vidare med projektet.

Vi går igenom syftet med Athena-projektet igen för att säkerställa att Dr. Podder och vi är överens om vilken utgångpunkt det fortsatta arbetet kommer att ha. Vi diskuterar vad vi båda vill att våra elever och vår personal ska få ut och lära sig av ett eventuellt utbytesprogram. Vi är överens om att utbytet kommer säkerligen att ge våra elever möjligheten att utforska och uppleva en helt annan kultur och på så sätt förhoppningsvis få tolerans, förtåelse och respekt för varandra. Vi är också eniga om att eleverna och lärarna kommer att lära av varandra och utvecklas båda på personligt och proffessionellt plan. Vi hoppas att våra elever ska få intresse för utvecklingfrågor och få perspektiv på hur sjukvården och utbildningen ser ut utanför våra länder.

Vi diskuterar också om mer praktiska saker som boendemöjligheter, antalet elever och lärare som ska åka med, hur det kommer att funka med transport osv. Dr. Podder som säger sig ha mycket erfarenhet av liknande projekt är väldigt bra på att tillmötesgå våra funderingar och behov och ge konkreta exempel på vad han vill få ut av projektet. Vi känner oss därför trygga med att teckna ett så kallat MoU (Memorandum of Understanding), ett slags överenskommelse om att båda parterna är överens om vad som skall göras.

Här skriver Gabriella på MoU med Dr. Podder. Bra jobba, leader of the team!

Nu väntar en hel del arbete på hemmaplan då vi ska undersöka vilka möjligheter vi har på skolan och i arbetslaget att ta emot våra gäster. Projektet kommer att ta ofantligt mycket tid i anspråk och engagemang från flera inblandade och därför har vi mycket att diskutera när vi kommer hem.

Vi avslutar mötet med att tacka Dr. Podder för samarbetet och för all gästfriheten vi har mötts av under vår vistelse på Kumudini Welfare Trusts anläggning. Här lämnar jag en gåva från Härryda Kommun. En "Åna" kristallskål.

Vi blir klara tidigt den här dagen och därför bestämmer vi oss för att åka till ett av projekten som våra kollegor i Dhakas vänner har hjälpt till att hålla igång. Projektet låg på bara en halvtimmes bilfärd från Kumudini anläggningen och därför passade det bra att åka förbi det och hälsa på. Vi skakar av oss polismännen och säger Adjö för Mr. Ali och på återseende.

Vi anländer först till en kvinnoklinik som Mustafas syster var med och startade. Vi möts av fantastiska kvinnor och män som jobbar med att sprida kunskap och information om hälsa, familjeplanering, hygien, föräldraskap, hustrumisshandel och kost till utsatta kvinnor.

Som kontrast till den mansdompinerade ledningen på Kumudini upplevde vi det som otroligt befriande att det var för det mesta kvinnorna som pratade och bestämde här. De här kvinnorna gör ett fantastiskt arbete och deras engagemang har inga gränser och märks på hur ivrigt de berättade om vad de gör och hur mycket de har åstadskommit och vad de tror om kvinnans status i Bangladesh i framtiden. De visar oss ett tiotals broschyrer och informationsblad som de delar ut och jobbar med och när Gabriella förklarar för dem att vi har likadana informationsblad hemma i Sverige lyser de upp av tillfredsställelse.

Vi får också en snabb rundvandring i lokalen och hälsar på alla fantastiska medarbetare.

Kvinnorna på det centret ordnar så att vi får åka till fritidshemmet "Young information centre" som Dhakas vänner sponsrar. Vi tar varsin riksha och får en underbar tur till fritidshemmet genom väldigt fina vägar på landsbygden.

När vi kommer fram är vi inte alls förberedda på det extravaganta välkomnandet vi får. Alla barn som brukar komma till fritidscentret och umgås är samlade och har på sig sina finaste kläder. Vi blir så överväldigade och tagna. Jag tror att jag låter bilderna tala...

Vi får blommor vid ankomsten av de här underbart fina barn <3

Alla barnen sitter på golvet framför oss och förbereder för "showen" som vi ska få.

En av killarna bjuder på sig själv genom att dansa till en låt. Påhejad av alla barnen. En annan gör ett komiskt nummer och får alla i salen att skratta, och en tredje kille sjunger en fin låt. Vi har filmat allt och visar gärna filmerna till er alla.

De visar oss även vad de har för aktiviteter i lokalen. De har mycket sällskapsspel och pedagogiska spel, böcker, tv, pedagogiska affischer och mycket mer.

Det hela avslutas med att den här killen, som har huvudansvaret för alla pojkar på fritidscentret håller ett tacktal till Mustafa och Dhakas vänner som har gjort det möjligt för alla dessa pojkar och flickor att ha ett mötesforum. Något som är otroligt värdefullt för alla dessa barn som kommer från odrägliga förhållanden. Gabriella och jag önskade att vi förstod vad killen sa i sitt tal. Mustafa blir rörd till tårar...Mycket förståeligt. 

Så otroligt fina!!

Vi säger adjö till alla barnen och all personal med löfte om att försöka förmedla deras lycka och tacksamhet till våra kollegor som är engagerade i Dhakas vänner. Ni ska vara otroligt stolta över er själva! <3 <3

/Athena-projektet via Ghada

En kväll att minnas.

Måndagen var en så intensiv dag att det får bli ett tredje inlägg som bara handlar om kvällens äventyr. Vi tillbringade som sagt kvällen på ett av Kumudinis gästhus. Efter rundvisningen på Kumudinis alla anläggningar och den sena lunchen var vi helt utmattade men det var snart dags för ytterligare en rundvisning, nu till en hinduisk by som ligger på andra sidan floden. Kumudinis administratör Syed Haider Ali (en mycket underhållande man) hämtade oss efter att vi har vilat en stund.

Kumudinis anläggningar ligger längst med en flod. På andra sidan floden ligger en skog och i skogen har ett litet samhälle brett ut sig som mestadels består av hinduer. Den är känd som den ”hinduiska byn” enligt de vi pratade med på Kumudini. Där bor Kumudini grundarens barnbarn, Rajiv Prasad Shaha och hans familj.

Vi tar över oss till andra sidan floden med hjälp av en kanot. Eftersom vattennivån är extremt lågt den dagen blir ”Färden” väldigt kort. Kanoten hinner i princip bara vända så är vi framme. En mycket rolig och märklig upplevelse som blir ännu roligare när Mr. Haider Ali beordrar mig och Gabriella att ta i åran och låtsas ro kanoten så att vi får bra bilder. Som tur så har Gabriella filmat hur det går till så att vi kan återuppleva den här stunden om och om igen.

Gabriellas mobilkamera fångar hur det ser ut på andra sidan kanoten, då Mr. Ali, Mustafa och en helt okänd person som hakade på vårt sällskap står på andra sidan och tar kort på oss och bakom dem står de två polismän som alltså fortfarande följer efter oss. Inte undra på att vi ser smått obekväma ut på den bilden.

I bangladesh går solen ner strax innan klockan sex på kvällen och det går fort! Vi har tyvärr inga bra bilder på hur det såg ut inne i byn med tanke på att det var kolsvart inne i skogen. Människor satt utanför sina kåkar i fullständig mörker och bara lite då och då lyste någon enstaka lampa i en kåk. Antagligen var elektriciteten avstängd just då, något som vi inte märker av så mycket på hotellet eller på Kumudini eftersom de har en egen generator som sätts igång så fort elektriciteten stängs av.

Vi hinner däremot besöka några av de hinduiska tempel som finns i byn.

Vi får veta att det hålls flera ceremonier om året på detta tempel och att senast i lördags så var den svenska ambassadören i Banghladesh på det templet och firade en högtid tillsammans med flera andra ambassadörer och politiker.

Vi besöker även Kumudini grundaren, R P Rashas hem som numera är ett museum. Allt i huset är bevarat så som det såg ut då. Här tittar Gabriella och jag på en gammal bild på en vilande R P Rasha, tagen på samma plats som vi stod på då.

När vi sedan är framme hos grundarens barnbarns hus välkomnas vi av hans fru och deras styvdotter. Två väldigt vältaliga och trevlig damer. Trots att de hade fullt upp med förberedelser inför en annan högtid som skulle äga rum dagen efter (på tisdagen) så insisterade de på att vi ska stanna en stund och fika. De visar oss runt i det väldigt enkla huset som just då var full med stora säckar av grönsaker som skulle tillagas inför morgondagen. Varken kött, lök eller vitlök får finnas i köket när de förbereder mat inför denna högtiden.

  I två av rummen sitter ett gänger damer som jobbar för fullt med att förbereda mat och bakelser till morgondagens fest. Styvdottern berättar att de måste laga mängder av bakelser eftersom de planerar att bjuda in alla i byn och frakta mängder till olika hinduiska tempel i Dhaka. Vi får också en inbjudan till festen men när vi berättar att vi tyvärr inte kommer att befinna oss på Kumudini på kvällen så tycker de att vi självklart ska få smaka på alla deras kreationer nu istället.

 
 Vi var fortfarande proppmätta efter lunchen men vi lyckas ändå få i oss några av dessa godsaker. Så otroligt goda!

 Vi tackar för vänligheten och gästfriheten och berättar om att vi uppskattar att vi har fått ta del av Kumudinis verksamhet och att vi tycker att de gör ett fantastiskt jobb. Vi slutar inte förvånas av hur engagerade de här människorna är och hur mycket de bidrar till att göra tillvaron för de runt omkring dem betydligt mycket bättre. Och alltid med ett leende och en ändlös gästfrihet.

Vi ror tillbaka till Kumudini anläggningen men kvällen är inte över än. Vi ska nu tillbringa en stund hos en tandläkare som vi träffade på vår runda under eftermiddagen. Han bjöd in oss till sitt hem och när vi väl var där satt det redan några läkare där och det dukades återigen snacks, lättare tilltugg, frukt och godis. Det tar aldrig slut.

Vår energi var däremot slut så vi tackade för oss efter någon timme och gick till vårt hus för att gå igenom viktiga punkter inför morgondagens möte med direktören Dr. Podder. Strax efter att vi har kommit hem, kommer de med vår middag...

  
  Avslutar inlägget om den här fantastiska dagen med en bild på den fantastiska månen som lyste upp hela himeln, när inte gatulamporna fick vara på.

/Athena-projektet via Ghada