Sista arbetsdagen här i Dhaka blev kortare än planerat. Tanken från början var att vi skulle träffa Kumudini Welfare Trusts direktör på Kumudinis huvudkontor i Narayangonj, ca 30 km från Dhaka, för att diskutera hur vi ska gå vidare och skriva under MoU (avtalet). Eftersom vi dock redan skrev under MoU:n i tisdags så hade vi en lugn morgon denna torsdag. På programmet återstod dock ett möte med Naragyangonjs borgmästare Dr. Salina Hayat och en rundvandring i Kumudini Handicraft fabrikerna.

Vi startade dagen med att åka till staden Narayangonj och hittade till Kumudinis huvudkontor som låg i en vacker byggnad omringad av väldigt fin natur.  

Inne i möterummet.

Utanför huvudkontoret.

Efter det obligatoriska välkomstfikat, fick vi en kort rundvandring i textilfabrikens färgningsavdelning.

Guiden förklarar för oss att alla färger kommer från växtriket. På Ena vägger sitter denna tavla som förklarar vad alla dessa färger kommer ifrån.

Allt arbete utförs för hand på Kumudini Handicrafts fabriker. Här tvättas och färgas tyg.

Flera arbetare håller på att trycka mönster på flera meters bomullstyg. Ett arbete som kräver noggrannhet och tålamod. Trycket stämplas in på utvalda platser. Ett väldigt enformigt arbete!

"Stämpeln" är i princip en sten som är ristad. Det blir väldigt vackra mönster.

Vi hann inte med mycket mer denna förmiddagen eftersom vi var tvungna att bege oss till kommunhuset för vårt möte med borgmästaren. Dr. Salina Hayat ger intycket av att vara en sympatisk men bestämd kvinna. Vi välkomnas in på hennes kontor och blir överraskade när hon talar om att hon har ägnat en hel timme åt att prata med oss. Vi hade förberett oss för ett kort möte på 15-20 minuter. Nu skall vi alltså försöka fylla ut tiden med att improvisera

Dr. Hayat berättar att hon kommer från en politisk familj. Hennes pappa var själv borgmästare i Naragyangonj en gång i tiden. Hon tog sin läkarexamen på universitetet i Moskva och när hon återvände till Bangladesh efter studierna trivdes hon inte bra och bestämde sig för att flytta till Nya Zeeland. Med åren kände hon återigen hemlängtan och längtan till att få göra något bra för sin stad så hon bestämde sig för att åka tillbaka och kandidera för rollen som borgmästare. Hon har haft den positionen i 12 år nu.

Vi presenterar oss själva och förklarar vad vi gör i Banghladesh och berättar om vårt projekt med Kumudini. Hon känner till dem mycket bra och tycker att projektet låter bra. Vi ställer några frågor om utbildningssystemet i Bangladesh och hon förklarar att det inte finns någon skolplikt just nu men att det är en av frågorna som är uppe för diskussion just nu. Dessutom berättar hon att utbildning är kostnadsfri bara fram till årskurs 5. Vi frågar också om hur lärarutbildningen ser ut och här förklarar hon att hon tycker att kvaliteten på lärarutbildningen och på lärarna 'är väldigt undermålig. Detta beror, tror hon, på de alldeles för låga lärarlönerna och statusen på läraryrket som gör att inga "duktiga" studenter väljer att bli lärare.

Borgmästaren berättar sen lite om sin lilla kommun Naragyangonj där "bara 220 000" invånare bor och blir chockad när vi förklarar att i vår kommun bor ca 35 000 tusen invånare. Vi passar nu även på att lämna över gåvan vi har med oss från Härryda kommun, samma gåva som båda Dr. Faisel och Dr. Podder fick, en Åna skål.

Hon ger också i sin tur oss en gåva bestående av en påse med kommunskölden på och lite informationsbroschyrer.

Vi åker tillbaka till Kumudini Handicraft lokalerna och får nu träffa chefen för läkemedelsavdelningen där. Vi sitter endast på hans kontor då vi inte får vistas i själva fabriken där medicinen tillverkas och packas. Han berättar kort om sin verksamhet, t.ex att antibiotika är det överlägset mest sålda läkemedlet i Bangladesh och att de konkurrerar med andra läkemedelsföretag genom att sälja sina produkter lite billigare.

Efter det fortsätter vi till textilfabriken, nu till syavdelningen.

En av två stora salar där alla kläder tillverkas. Vi fick inte reda på hur många arbetare det var som jobbade på den fabriken. Vi är naturligtvis intresserade av arbetsvillkoren och lönen för textilarbetarna och ställer därför frågor krig det. Managern förklarade däremot att en normal arbetstid är 8 timmar om dagen. De har däremot rätt till övertid, men max 2 timmar om dagen. Inga barn får arbeta på fabriken. Angående lönen så tjänar en arbetare här i genomsnitt 10 tusen Taka (ca. 1000 kr). Han trodde att minimilönen var 8 tusen taka i Bangladesh numera. För bara fem år sen låg minimilönen på endast 3000 taka, vilket innebär att det har mer än fördubblats. Han förklarar för oss att under de senaste åren så har de utländska importörerna skärpt sina krav ordentligt och att de lite då och då gör oanmälda kontrollbesök ute i fabrikerna för att säkerställa att reglerna följs. En mycket positiv utveckling tycker vi.

Fabriksmanagern visar upp ett urval av produkterna. Han förklarar att majoriteten av alla kläder som tillverkas här exporteras till Frankrike. Inga produkter säljs inhemskt.

Här viks alla kläder ihop för hand innan de paketeras i plastpåsar.

Vi tackar för oss själva och beger oss hem ännu en gång fulla av nya intryck. På vägen hem stannar vi en kort stund vid Mustafas bygge. Ett niovåningshus med 36 lägenheter (om jag minns rätt). Det ser ut som att de har kommit långt och Mustafa tror att de kommer att bli klara sommar 2016. Ett riktigt ståtligt hus, vi är väldigt glada för Mustafas skull.

Nu var vårt jobb klart i Bangladesh. Vi ser fram emot två lugna dagar då vi kan bara bete oss som turister. Vi bestämmer oss för att fira att vi har gjort ett bra jobb genom att unna oss middag i en lyxig miljö som omväxling.

Det blev pizza och lasagne, såå långt ifrån bangladeshisk mat som vi kunde komma. Det var gött med lite variation! Vi är dock väldigt glada av att ingen av oss har hittills blivit sjuk, trots mycket suspekt mat vi har fått i oss, Gabriella och jag i alla fall. Mustafa var inte lika modig!

Hoppas att alla hemma mår bra!

/Athena-projektet via Ghada

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Godmorgon Sverige! Dagen blogginlägg handlar om gårdagen. Torsdagen var den sista dagen i vårt studiebesöksprogram som avslutades på Kumudinis huvudkvarter i Narayangonj. Resan dit var på 2,5 mil. Det tog oss bara 2 timmar att ta sig dit, vår egen ...

Tänka sig... dagen började före kl 07.00 även denna dag. Vi satte oss i bilen och for till ett rehabliteringscenter för personer med ryggmärgsskador och för dem med funktionsnedsättningar av olika slag. Vi fick träffa en fantastiskt spännande läkar...

Tisdagen började grymt tidigt, väckarklockan stod på 05.30 och då skuttade hela gruppen upp till frukost. Vi hade en fin avskedskommitté och några kramar innan vi begav oss på en mycket lång och skumpig resa till ett barnhem, 7 mil från Kumudini. R...

Då Kumudini vänder sig till enbart kvinnor både på sin grund och gymnasieskola och för sjuksöterskor och barnmorskor fick vi möjlighet att göra ett besök på en Mizapurcadet college. Detta var en skola som vände sig till elever från 14-18 år och där...

Dagen började tidigt med en promenad utanför Kumudini hospital för att titta på när lunchens fisk skulle fångas. Arbetet utfördes förhand av 6 personer som drog nätet förhand genom vattnet. En spännande start på dagen.    Efter fisket och frukos...