Sista arbetsdagen här i Dhaka blev kortare än planerat. Tanken från början var att vi skulle träffa Kumudini Welfare Trusts direktör på Kumudinis huvudkontor i Narayangonj, ca 30 km från Dhaka, för att diskutera hur vi ska gå vidare och skriva under MoU (avtalet). Eftersom vi dock redan skrev under MoU:n i tisdags så hade vi en lugn morgon denna torsdag. På programmet återstod dock ett möte med Naragyangonjs borgmästare Dr. Salina Hayat och en rundvandring i Kumudini Handicraft fabrikerna.

Vi startade dagen med att åka till staden Narayangonj och hittade till Kumudinis huvudkontor som låg i en vacker byggnad omringad av väldigt fin natur.  

Inne i möterummet.

Utanför huvudkontoret.

Efter det obligatoriska välkomstfikat, fick vi en kort rundvandring i textilfabrikens färgningsavdelning.

Guiden förklarar för oss att alla färger kommer från växtriket. På Ena vägger sitter denna tavla som förklarar vad alla dessa färger kommer ifrån.

Allt arbete utförs för hand på Kumudini Handicrafts fabriker. Här tvättas och färgas tyg.

Flera arbetare håller på att trycka mönster på flera meters bomullstyg. Ett arbete som kräver noggrannhet och tålamod. Trycket stämplas in på utvalda platser. Ett väldigt enformigt arbete!

"Stämpeln" är i princip en sten som är ristad. Det blir väldigt vackra mönster.

Vi hann inte med mycket mer denna förmiddagen eftersom vi var tvungna att bege oss till kommunhuset för vårt möte med borgmästaren. Dr. Salina Hayat ger intycket av att vara en sympatisk men bestämd kvinna. Vi välkomnas in på hennes kontor och blir överraskade när hon talar om att hon har ägnat en hel timme åt att prata med oss. Vi hade förberett oss för ett kort möte på 15-20 minuter. Nu skall vi alltså försöka fylla ut tiden med att improvisera

Dr. Hayat berättar att hon kommer från en politisk familj. Hennes pappa var själv borgmästare i Naragyangonj en gång i tiden. Hon tog sin läkarexamen på universitetet i Moskva och när hon återvände till Bangladesh efter studierna trivdes hon inte bra och bestämde sig för att flytta till Nya Zeeland. Med åren kände hon återigen hemlängtan och längtan till att få göra något bra för sin stad så hon bestämde sig för att åka tillbaka och kandidera för rollen som borgmästare. Hon har haft den positionen i 12 år nu.

Vi presenterar oss själva och förklarar vad vi gör i Banghladesh och berättar om vårt projekt med Kumudini. Hon känner till dem mycket bra och tycker att projektet låter bra. Vi ställer några frågor om utbildningssystemet i Bangladesh och hon förklarar att det inte finns någon skolplikt just nu men att det är en av frågorna som är uppe för diskussion just nu. Dessutom berättar hon att utbildning är kostnadsfri bara fram till årskurs 5. Vi frågar också om hur lärarutbildningen ser ut och här förklarar hon att hon tycker att kvaliteten på lärarutbildningen och på lärarna 'är väldigt undermålig. Detta beror, tror hon, på de alldeles för låga lärarlönerna och statusen på läraryrket som gör att inga "duktiga" studenter väljer att bli lärare.

Borgmästaren berättar sen lite om sin lilla kommun Naragyangonj där "bara 220 000" invånare bor och blir chockad när vi förklarar att i vår kommun bor ca 35 000 tusen invånare. Vi passar nu även på att lämna över gåvan vi har med oss från Härryda kommun, samma gåva som båda Dr. Faisel och Dr. Podder fick, en Åna skål.

Hon ger också i sin tur oss en gåva bestående av en påse med kommunskölden på och lite informationsbroschyrer.

Vi åker tillbaka till Kumudini Handicraft lokalerna och får nu träffa chefen för läkemedelsavdelningen där. Vi sitter endast på hans kontor då vi inte får vistas i själva fabriken där medicinen tillverkas och packas. Han berättar kort om sin verksamhet, t.ex att antibiotika är det överlägset mest sålda läkemedlet i Bangladesh och att de konkurrerar med andra läkemedelsföretag genom att sälja sina produkter lite billigare.

Efter det fortsätter vi till textilfabriken, nu till syavdelningen.

En av två stora salar där alla kläder tillverkas. Vi fick inte reda på hur många arbetare det var som jobbade på den fabriken. Vi är naturligtvis intresserade av arbetsvillkoren och lönen för textilarbetarna och ställer därför frågor krig det. Managern förklarade däremot att en normal arbetstid är 8 timmar om dagen. De har däremot rätt till övertid, men max 2 timmar om dagen. Inga barn får arbeta på fabriken. Angående lönen så tjänar en arbetare här i genomsnitt 10 tusen Taka (ca. 1000 kr). Han trodde att minimilönen var 8 tusen taka i Bangladesh numera. För bara fem år sen låg minimilönen på endast 3000 taka, vilket innebär att det har mer än fördubblats. Han förklarar för oss att under de senaste åren så har de utländska importörerna skärpt sina krav ordentligt och att de lite då och då gör oanmälda kontrollbesök ute i fabrikerna för att säkerställa att reglerna följs. En mycket positiv utveckling tycker vi.

Fabriksmanagern visar upp ett urval av produkterna. Han förklarar att majoriteten av alla kläder som tillverkas här exporteras till Frankrike. Inga produkter säljs inhemskt.

Här viks alla kläder ihop för hand innan de paketeras i plastpåsar.

Vi tackar för oss själva och beger oss hem ännu en gång fulla av nya intryck. På vägen hem stannar vi en kort stund vid Mustafas bygge. Ett niovåningshus med 36 lägenheter (om jag minns rätt). Det ser ut som att de har kommit långt och Mustafa tror att de kommer att bli klara sommar 2016. Ett riktigt ståtligt hus, vi är väldigt glada för Mustafas skull.

Nu var vårt jobb klart i Bangladesh. Vi ser fram emot två lugna dagar då vi kan bara bete oss som turister. Vi bestämmer oss för att fira att vi har gjort ett bra jobb genom att unna oss middag i en lyxig miljö som omväxling.

Det blev pizza och lasagne, såå långt ifrån bangladeshisk mat som vi kunde komma. Det var gött med lite variation! Vi är dock väldigt glada av att ingen av oss har hittills blivit sjuk, trots mycket suspekt mat vi har fått i oss, Gabriella och jag i alla fall. Mustafa var inte lika modig!

Hoppas att alla hemma mår bra!

/Athena-projektet via Ghada

Under onsdagen åkte vi till EngenderHealth huvudkontor i Dhaka för att träffa Dr. Faisel och diskutera om det finns några projekt som vi kan utveckla tillsammans. EngenderHealth är en ideell organisation som är aktiv i flera av världens fattigaste länder. I Asien har organisationen kontor i Bangladesh, Indien och Filippinerna. Vi träffade Dr. Faisel i söndags när vi samtidigt träffade alla andra representanter från Kumudini. Det var Dr. Faisel som introducerade Mustafa till Kumudini Welfafre Trust och såg till att vårt projekt kunde bli av.

Dr. Faisel är projektledaren på EngenderHealth. Organisationen jobbar med bland annat familjeplanering, att sprida kunskap om preventivmedel och sprida kunskap om sexuellt överförbara sjukdomar. De är också engagerade i att sprida kusnkap om vikten av att föda på sjukhus. 60% av alla förlossningar sker hemma i Bangladesh, vilket betyder att om det sker komplikationer i samband med barnafödandet så har kvinnan ingen möjlighet till professionell läkarhjälp. De jobbar också med att försöka förbättra sjukvården och kompetensen hos vårdpersonalen.

När vi kommer fram efter till EngenderHealths kontor i Dhaka så välkomnas vi av Dr. Faisel och flera av hans medarbetare. Vi sätter oss i ett stort mötesrum och Dr. Faisel ber Gabriella att presentera vårt projekt för de övriga mötesdeltagarna.

Vi är väldigt imponerade av hur Gabriella skötte sig även den här gången.

Återigen halkar samtalet på hierarkin på sjukhuset. Eftersom undersköterskeyrket saknas i Bangladesh så ber de oss förklara vad en undersköterka gör och framför allt vem som ska bestämma vad hen gör och vem hen ska rapportera till. Dokumenterandet och rapportering är uppenbarligen ett stort problem i sjukvården i Bangladesh, något som EngenderHealth också försöker jobba med att förbättra.

Dr Faisel går sedan genom alla projekt som är aktiva i Bangladesh just som EngenderHealth är aktiva i. Han tar också upp flera potentiella projekt som han tror att vi kan samarbeta med dem om. De flesta handlar om förbättring och utveckling av sjuksköterskans profession. De efterfrågar kompetensutveckling som uppenbarligen inte existerar inom vården i Bangladesh, något som uppenbarligen har negativa konsekvenser på utvecklingen. Dr. Faisel förklarar att det inte finns några skrifter eller tidiningar med vars hjälp sjuksköterskor kan ta del av senaste forskningen inom sina områden. De efterfrågar en nätbaserad encyklopedi där studenter, lärare och sjuksköterkor enkelt kan få tillgång till forskningen.

EngenderHealth är också intresserade av att starta projekt som hjälper vårdlärare att utveckla sina kunskaper och ta del av forskningen som finns. Att det ska finnas möjligheter för sjuksköterskastudenter och lärare att forska och specialisera sig. De är även intresserade av att höja sjuksköterskans status, genom att ge sjuksköterskan auktoriteten att bland annat skriva ut några mediciner eller ta några beslut utan att först få ett godkännande av läkaren.

Tyvärr förklarar vi för Dr. Faisel att vårt projekt är ett utbytesprojekt som ska ske mellan två utbildningssamordnare, inte ideella organisationer. Men eftersom EngenderHealth har ett samarbete med Kumudini så innebär det att sannolikheten att våra vägar korsas är stor. Om inte, så har vi fått lära känna ännu fler fantastiska människor som gör förändring där den behövs. Och vem vet, någon av oss är kanske sugen på att starta någon slags projekt tillsammans med EngenderHealth i framtiden.

Som vanligt nuförtiden bjuds vi på en fantastisk lunch av Dr. Faisel och hans medarbetare. Alla på kontoret kommer och äter lunch tillsammans med oss.

Efter lunchen hålls det tacktal från båda parterna för att vi har haft tid att lyssna och samtala med varandra. Eftersom vi har fått fantastiskt bra kontakt med Kumudini tack vare Dr. Faisel så överlämnar vi en present till honom från Härryda kommun. Skålen "Åna" av designern Mia Branzells föreställer Mölndalsån som sträcker sig genom hela Härryda. Prickarna längs med "ån" föreställer alla orter i Härryda. Mölnlycke, Landvetter, Härryda, Hindås, Rävlanda och Hällingsjö.

Vi lämnar EngenderHealth och på väg hem åker vi och besöker ännu ett projekt som Mustafas syster har startat inom CWFD och som våra kollegor Dhakas vänner sponsrar. Vi besöker huvudkontoret och hälsar på alla barnen som går i skolan som hålls i samma lokaler. Vi hade med oss många presenter från Dhakas vänner och många presenter från Vuxenutbildningen i Mölnlycke som vi lämnade över till barnen och till lärare. Här kommer bilder på de underbara barnen som bjöd på sång.

Vi är helt utmattade när vi kommer hem från en dag full av möten, information, känslor och en kaotisk trafik som nu har börjat ta på våra krafter. Det hela underlättas däremot av kännedomen om att vi förhoppningsvis gör ett viktigt jobb eller åtminstone inspireras av människor som vi vet gör ett bra jobb!

/Athena-projektet via Ghada

Tisdagen börjar med att vi får en sista rundvandring, nu i Kumudini Medical college där vi träffar lärare och läkarstudenter. Efter det träffar vi Dr. Podder på biblioteket för att diskutera hur det har gått hittills och om vi kan komma fram till hur vi ska gå vidare med projektet.

Vi går igenom syftet med Athena-projektet igen för att säkerställa att Dr. Podder och vi är överens om vilken utgångpunkt det fortsatta arbetet kommer att ha. Vi diskuterar vad vi båda vill att våra elever och vår personal ska få ut och lära sig av ett eventuellt utbytesprogram. Vi är överens om att utbytet kommer säkerligen att ge våra elever möjligheten att utforska och uppleva en helt annan kultur och på så sätt förhoppningsvis få tolerans, förtåelse och respekt för varandra. Vi är också eniga om att eleverna och lärarna kommer att lära av varandra och utvecklas båda på personligt och proffessionellt plan. Vi hoppas att våra elever ska få intresse för utvecklingfrågor och få perspektiv på hur sjukvården och utbildningen ser ut utanför våra länder.

Vi diskuterar också om mer praktiska saker som boendemöjligheter, antalet elever och lärare som ska åka med, hur det kommer att funka med transport osv. Dr. Podder som säger sig ha mycket erfarenhet av liknande projekt är väldigt bra på att tillmötesgå våra funderingar och behov och ge konkreta exempel på vad han vill få ut av projektet. Vi känner oss därför trygga med att teckna ett så kallat MoU (Memorandum of Understanding), ett slags överenskommelse om att båda parterna är överens om vad som skall göras.

Här skriver Gabriella på MoU med Dr. Podder. Bra jobba, leader of the team!

Nu väntar en hel del arbete på hemmaplan då vi ska undersöka vilka möjligheter vi har på skolan och i arbetslaget att ta emot våra gäster. Projektet kommer att ta ofantligt mycket tid i anspråk och engagemang från flera inblandade och därför har vi mycket att diskutera när vi kommer hem.

Vi avslutar mötet med att tacka Dr. Podder för samarbetet och för all gästfriheten vi har mötts av under vår vistelse på Kumudini Welfare Trusts anläggning. Här lämnar jag en gåva från Härryda Kommun. En "Åna" kristallskål.

Vi blir klara tidigt den här dagen och därför bestämmer vi oss för att åka till ett av projekten som våra kollegor i Dhakas vänner har hjälpt till att hålla igång. Projektet låg på bara en halvtimmes bilfärd från Kumudini anläggningen och därför passade det bra att åka förbi det och hälsa på. Vi skakar av oss polismännen och säger Adjö för Mr. Ali och på återseende.

Vi anländer först till en kvinnoklinik som Mustafas syster var med och startade. Vi möts av fantastiska kvinnor och män som jobbar med att sprida kunskap och information om hälsa, familjeplanering, hygien, föräldraskap, hustrumisshandel och kost till utsatta kvinnor.

Som kontrast till den mansdompinerade ledningen på Kumudini upplevde vi det som otroligt befriande att det var för det mesta kvinnorna som pratade och bestämde här. De här kvinnorna gör ett fantastiskt arbete och deras engagemang har inga gränser och märks på hur ivrigt de berättade om vad de gör och hur mycket de har åstadskommit och vad de tror om kvinnans status i Bangladesh i framtiden. De visar oss ett tiotals broschyrer och informationsblad som de delar ut och jobbar med och när Gabriella förklarar för dem att vi har likadana informationsblad hemma i Sverige lyser de upp av tillfredsställelse.

Vi får också en snabb rundvandring i lokalen och hälsar på alla fantastiska medarbetare.

Kvinnorna på det centret ordnar så att vi får åka till fritidshemmet "Young information centre" som Dhakas vänner sponsrar. Vi tar varsin riksha och får en underbar tur till fritidshemmet genom väldigt fina vägar på landsbygden.

När vi kommer fram är vi inte alls förberedda på det extravaganta välkomnandet vi får. Alla barn som brukar komma till fritidscentret och umgås är samlade och har på sig sina finaste kläder. Vi blir så överväldigade och tagna. Jag tror att jag låter bilderna tala...

Vi får blommor vid ankomsten av de här underbart fina barn <3

Alla barnen sitter på golvet framför oss och förbereder för "showen" som vi ska få.

En av killarna bjuder på sig själv genom att dansa till en låt. Påhejad av alla barnen. En annan gör ett komiskt nummer och får alla i salen att skratta, och en tredje kille sjunger en fin låt. Vi har filmat allt och visar gärna filmerna till er alla.

De visar oss även vad de har för aktiviteter i lokalen. De har mycket sällskapsspel och pedagogiska spel, böcker, tv, pedagogiska affischer och mycket mer.

Det hela avslutas med att den här killen, som har huvudansvaret för alla pojkar på fritidscentret håller ett tacktal till Mustafa och Dhakas vänner som har gjort det möjligt för alla dessa pojkar och flickor att ha ett mötesforum. Något som är otroligt värdefullt för alla dessa barn som kommer från odrägliga förhållanden. Gabriella och jag önskade att vi förstod vad killen sa i sitt tal. Mustafa blir rörd till tårar...Mycket förståeligt. 

Så otroligt fina!!

Vi säger adjö till alla barnen och all personal med löfte om att försöka förmedla deras lycka och tacksamhet till våra kollegor som är engagerade i Dhakas vänner. Ni ska vara otroligt stolta över er själva! <3 <3

/Athena-projektet via Ghada

En kväll att minnas.

Måndagen var en så intensiv dag att det får bli ett tredje inlägg som bara handlar om kvällens äventyr. Vi tillbringade som sagt kvällen på ett av Kumudinis gästhus. Efter rundvisningen på Kumudinis alla anläggningar och den sena lunchen var vi helt utmattade men det var snart dags för ytterligare en rundvisning, nu till en hinduisk by som ligger på andra sidan floden. Kumudinis administratör Syed Haider Ali (en mycket underhållande man) hämtade oss efter att vi har vilat en stund.

Kumudinis anläggningar ligger längst med en flod. På andra sidan floden ligger en skog och i skogen har ett litet samhälle brett ut sig som mestadels består av hinduer. Den är känd som den ”hinduiska byn” enligt de vi pratade med på Kumudini. Där bor Kumudini grundarens barnbarn, Rajiv Prasad Shaha och hans familj.

Vi tar över oss till andra sidan floden med hjälp av en kanot. Eftersom vattennivån är extremt lågt den dagen blir ”Färden” väldigt kort. Kanoten hinner i princip bara vända så är vi framme. En mycket rolig och märklig upplevelse som blir ännu roligare när Mr. Haider Ali beordrar mig och Gabriella att ta i åran och låtsas ro kanoten så att vi får bra bilder. Som tur så har Gabriella filmat hur det går till så att vi kan återuppleva den här stunden om och om igen.

Gabriellas mobilkamera fångar hur det ser ut på andra sidan kanoten, då Mr. Ali, Mustafa och en helt okänd person som hakade på vårt sällskap står på andra sidan och tar kort på oss och bakom dem står de två polismän som alltså fortfarande följer efter oss. Inte undra på att vi ser smått obekväma ut på den bilden.

I bangladesh går solen ner strax innan klockan sex på kvällen och det går fort! Vi har tyvärr inga bra bilder på hur det såg ut inne i byn med tanke på att det var kolsvart inne i skogen. Människor satt utanför sina kåkar i fullständig mörker och bara lite då och då lyste någon enstaka lampa i en kåk. Antagligen var elektriciteten avstängd just då, något som vi inte märker av så mycket på hotellet eller på Kumudini eftersom de har en egen generator som sätts igång så fort elektriciteten stängs av.

Vi hinner däremot besöka några av de hinduiska tempel som finns i byn.

Vi får veta att det hålls flera ceremonier om året på detta tempel och att senast i lördags så var den svenska ambassadören i Banghladesh på det templet och firade en högtid tillsammans med flera andra ambassadörer och politiker.

Vi besöker även Kumudini grundaren, R P Rashas hem som numera är ett museum. Allt i huset är bevarat så som det såg ut då. Här tittar Gabriella och jag på en gammal bild på en vilande R P Rasha, tagen på samma plats som vi stod på då.

När vi sedan är framme hos grundarens barnbarns hus välkomnas vi av hans fru och deras styvdotter. Två väldigt vältaliga och trevlig damer. Trots att de hade fullt upp med förberedelser inför en annan högtid som skulle äga rum dagen efter (på tisdagen) så insisterade de på att vi ska stanna en stund och fika. De visar oss runt i det väldigt enkla huset som just då var full med stora säckar av grönsaker som skulle tillagas inför morgondagen. Varken kött, lök eller vitlök får finnas i köket när de förbereder mat inför denna högtiden.

  I två av rummen sitter ett gänger damer som jobbar för fullt med att förbereda mat och bakelser till morgondagens fest. Styvdottern berättar att de måste laga mängder av bakelser eftersom de planerar att bjuda in alla i byn och frakta mängder till olika hinduiska tempel i Dhaka. Vi får också en inbjudan till festen men när vi berättar att vi tyvärr inte kommer att befinna oss på Kumudini på kvällen så tycker de att vi självklart ska få smaka på alla deras kreationer nu istället.

 
 Vi var fortfarande proppmätta efter lunchen men vi lyckas ändå få i oss några av dessa godsaker. Så otroligt goda!

 Vi tackar för vänligheten och gästfriheten och berättar om att vi uppskattar att vi har fått ta del av Kumudinis verksamhet och att vi tycker att de gör ett fantastiskt jobb. Vi slutar inte förvånas av hur engagerade de här människorna är och hur mycket de bidrar till att göra tillvaron för de runt omkring dem betydligt mycket bättre. Och alltid med ett leende och en ändlös gästfrihet.

Vi ror tillbaka till Kumudini anläggningen men kvällen är inte över än. Vi ska nu tillbringa en stund hos en tandläkare som vi träffade på vår runda under eftermiddagen. Han bjöd in oss till sitt hem och när vi väl var där satt det redan några läkare där och det dukades återigen snacks, lättare tilltugg, frukt och godis. Det tar aldrig slut.

Vår energi var däremot slut så vi tackade för oss efter någon timme och gick till vårt hus för att gå igenom viktiga punkter inför morgondagens möte med direktören Dr. Podder. Strax efter att vi har kommit hem, kommer de med vår middag...

  
  Avslutar inlägget om den här fantastiska dagen med en bild på den fantastiska månen som lyste upp hela himeln, när inte gatulamporna fick vara på.

/Athena-projektet via Ghada

När vi anlände till Kumudini anläggningen togs vi emot av direktören Dr Dulal Podder på deras bibliotek. Där tog vi en fika ihop och Dr. Podder berättade om vad Kumudin Welfare Trust består av och hur den grundades.

Kumudini Welfare Trust grundades i juni 1947 av en förmögen filantrop vid namnet Rai Bahadur Ranada Pradas Shaha. Mellan 1983-1944 spenderade han nästan hela sin förmögenhet för att hjälpa fattiga och utsatta människor och i synnerhet kvinnor som hade det dåligt ställt. Han startade en gratis mottagning, Kumudini Hospital som är ett sjukhus med 750 sängplatser där vården också var gratis och Kumudini Girl’s college där flickor från hela Bangladesh kunde gå i skolan och bo gratis. Han donerade också stora summor till Röda Korset.

R P Shahas livshistoria är oerhört gripande och inspirerande. Han föddes 1896 i en fattig familj. Hans mor Srimati Kumudini (därav namnet på sjukhuset) dog av stelkramp när han bara var 7 år gammal. Att se sin mamma lida och så småningom dö av sjukdomen utan att få hjälp ska ha satt djupa spår som han alltså bar med sig resten av livet. Det var anledningen till varför han engagerade sig så mycket för att kvinnor ska ha det bättre ställt i samhället.

Porträtt av R P Shaha och hans mamma Srimati Kumudini. Dessa sitter på en hylla på biblioteket.

När Shahas pappa gifte om sig skickades han till att bo med sin morbror. Så småningom rymde unge Shaha till Calcutta och där började han med att sälja tidningar på tågstationen och som servitör. Efter militärtjänstgöringen under första världskriget tog R P Shahas entreprenörskärrar fart. Han började med handelsarbete där han fick större och större handelsaffärer och så småningom gick han vidare till flodtransportsaffärer. Genom att sköta flodtransporter för stora brittiska bolag växte R P Shahas förmögenhet.R P Shaha och hans ende son greps av pakistansk militär 1971 under frihetskriget. De återvände aldrig...

Kumudini Welfare Trust fortsatte däremot att drivas av R P Shahs dotter Joya Pati och vid milleniumskiftet tog hennes son, R P Shahas barnbarn, Rajiv Prasad Shaha över verksamheten fram tills nu.

Numera består Kumudini Welfare Trust förutom av sjukhuset, mottagningen och flickskolan även av ”Kumudini Nursing School and Nursing College och Women’s Medical College. Alla skolor och sjukhuset ligger i samma area tillsammans med flertalet lägenheter där alla studenter och många av personalen bor. Där finns också ett gästhus, där vi tillbringade natten.

Gabriella och Mustafa i skolområdet. På bottenvåningen bedrevs själva undervisningen och på övervåningen bodde eleverna. Flickorna kom från hela Bangladesh och en del av dem kom från grannländerna. Allt var kostandsfritt för eleverna. Allt från undervisning, boende och mat. Fantastiskt. Det är tufft att gå i skolan här, eleverna startar "morgsonpasset" kl. 8 och håller på fram till 14. Efter "vila" som består av att de får gå upp till sina rum och göra läxor, startar kvällspasset mellan 16-20. Här går eleverna från årskurs 4-12.

Här ser man skolans egna fiskdamm. Det serveras mycket färsk fisk till studenter och patienter men en del fisk säljs även utanför. Skolan har 20 liknande dammar för fiskodling runt om Dhaka. Det är en av de inkomster som fonden drar in för att finansiera alla kostnader. Fondens huvudsakliga inkomstkällor (förutom sponsorerna) hämtas från alla de hantverksverksamheterna som startades i samarbete med fonden. Hantverksverksamheterna grundades av R P Shahas dotter Joya. Syftet var till en början att sätta ogifta kvinnor och änkor i arbete och på så sätt dra in inkomster till Kumudini fonden. På torsdag ska vi besöka deras textilavdelning och se på alla vackra hantverk där.

På andra sidan dammen ser man gästhuset, där flera av lärarna och den övriga personalen bor permanent. Vissa av de i över 35 år (!!!). Tänk er att bo på samma ställe man jobbar på i så många år... I ett av de husen bodde vi en natt.

Bakom oss ser man sjukhusbyggnaden.

En rundvandrign på sjukhuset och i skolorna.

Dr. Dulal Podder tog med oss på en rundvandring i sjukhusets alla avdelningar samtidigt som han berättade lite om hur varje avdelning sköts.

Dr. Podder förklarade att de patienter som blir intagna behöver aldrig betala för sin vistelse. Sängplats, vård och mat tre gånger dagligen får alla patienter gratis. År 1993 började sjukhuset med att ta en obefintligt liten summa av sina så kallade "outdoors patients", dvs. patienter som inte behöver läggas in. Systemet går till att man köper 1, 3 eller 6-månaders behandlingskort. Vi tittade på en prislista och ett 3-månaders behandlingskort kostar exempelvis 10 taka (ca. 1 krona). Helt ofattbart.

Patienter sover i stora salar. Det finns en avdelning för män och en för kvinnor.

De flesta sjuksköterskor och läkare som jobbar på sjukhuset är föredetta studenter på Kumudinis skolor. Lite då och då stöter vi däremot på en "sjuksköterskestudent" som gör sin praktik på sjukhuset. Här förklarar Dr. Podder att färgen på bältet på studentens uniform talar om vilket program och vilket år studenten går. Vi imponerades av att Dr. Podder kunde namnet på varenda student vi mötte. Han visste också från vilken region de ursprungligen kom. Det var förövrigt väldigt viktigt för Dr. Podder och för de flesta bangladesher vi mötte att tala och och fråga om varifrån man kommer.

Kumudini Welfare Trust har dessutom laboratorier och läkemedelstillverkningsavdelning. Här står vi i lagret av läkemedel på sjukhuset. Patienterna får köpa läkemedel här till mycket mindre pris än på andra sjukhus.

Lärare på Nursing college. Det var inte lätt för oss att urskilja de olika utbildningar som erbjöds på Nursing College då skolsystemet i Bangladesh ser annorlunda ut. Detta var vår största utmaning under besöket, att undersöka vilket av programmen som var likvärdig vår Vård- och omsorgsprogram. 9 lärare jobbar här på heltid och 24 på deltid. Flera av lärarna vi mötte var också tidigare studenter.

Här är vi och besöker ett av klassrummen. De flesta lektionssalar består av en del där skolbänkarna och katedern finns och en del för mer praktiska övningar. Här berättar systern som jobbar som rektor här för eleverna vilka vi är.

Datorsal/bibliotek. Skolan köper in kurslitteraturen som eleverna sen får låna på bibliotket.

Vi kommer in mitt i när den här läraren håller lektion i fysiologi.

Så fina alla är!. Så fort vi kommer in ställer sig alla och välkomnar oss. De här var första års studenter som går utbildningen "Diploma in Nursing Science & Midwifery". Den utbildningen som matchade vår- och omsorgsprogrammet bäst.

Gabriella och jag provsitter skolbänkarna. Jag är väldigt nostalgisk här då jag satt på precis den typen av bänkar under den större delen av min skolgång i Irak :)

Skolans eget "metodrum". Här lär sig eleverna allt om omsorgsdelen av utbildningen.

Här uppe på skolans tak har eleverna morgonsamling kl. 7.15 varje dag.

Vi avslutar vår runda på sjukhusets laboratorium. Labbassistenterna visar oss alla de avancerade maskinerna som avdelningen har lyckats köpa tack vare samarbeten med sjukhus i andra delar av världen.

Det är en till synnes otroligt välorganiserad verksamhet vi mötte. Trots de relativt små finansiella möjligheterna de har, har de ändå lyckats upprätthålla en bra standard på sina anläggningar, sin sjukvård och sina utbildningar. Att se mängden av patienter som fick vård och alla kvinnor som ges möjlighet till utbildning och därmed en framtid och att allt sker kostnadsfritt känns för bra för att vara sant. Efter den här dagen var vi väldigt omtumlade och djupt rörda.

Vår värd avslutar med att bjuda oss på en sen lunch. Efter det är det dags att vila inför kvällens äventyr! (skriver om det i ett annat inlägg)

Ha det bra alla där hemma!

Athena-projektet via Ghada

Hej,

Jag tror inte att jag hinner eller orkar skriva om alla dagens händelser. Jag kommer därför bara försöka sammanfatta morgonen och eftermiddagen. Det är mycket som snurrar i huvudet just nu av alla intryck vi har fått uppleva idag ocg av allt som väntar oss imorgon.

Dagen började med att Kumudini Welfare Complex skickade en bil som skulle hämta oss tidigt på morgonen för att köra oss till komplexet som ligger ca 70 km utanför Dhaka. En bilfärd på ca. 2,5 timmar i morgontrafiken. Det är fortfarande förvånansvärt lite folk i trafiken, i förhållande till hur det brukar vara, påstår Mustafa. Hur mycket mer kaotiskt det kan vara begriper varken Gabriella eller jag. Vi behöver som tur är inte åka tillbaka samma dag då våra värdar har bestämt att vi ska tillbringa en natt i deras gästhus. Trevligt intiativ.

Det var roligt att åka utanför Dhaka. Det var stundvis fascinerade att se hur människorna i förorterna eller landsbyggden levde och försörjde sig. Många verkade leva och bo i baracker. Vi såg hela samhällen som bestod av bara baracker som står radade en efter en. Den långsamma bilfärden möjliggjorde även att vi upptäckte flera olika lokala industrier som människor (framförallt män) verkade försörja sig på.

  Baracker som båda utgjorde hus som folk bodde i och "kiosker".

Strax efter att vi hade lämnat Dhaka åkte vi på en bro över den här floden. Här jobbade många människor med att "fiska upp" sand...

...som sedan skulle fraktas till en lokal betongsfabrik.

Vi såg även högar av sopor och män som stod över dem och sorterade i soporna och plockade upp wellpapp.  Vi passerade även en stor marknad där allt från Sockerrör och bambu till gigantiska naturgasbehållare och kött som såldes under gassande sol. Vi var inte säkra på vilket som lät farligast.

Fler bilder från vår "roadtrip"

Roadtrip selfie.

Halvvägs i vår bilfärd skulle föraren tanka bilen med naturgas. Vi fick då lämna bilen ifall det skulle ske en olycka. Det kändes tryggt att stå på några meters avstånd om bilen skulle explodera...Eller inte.

Det var dock skönt att få sträcka på dig lite.

När vi fortsatte vår färd igen ringde polischefen, i det området vi befann oss, Mustafa och bad om att få prata med föraren. Polischefen har tydligen i samråd med Kumudini bestämt sig för att vi ska få poliseskort under resten av vår färd. Anledningen till det ska vara de senaste händelserna i landet då två utländska medborgare blev skjuta på öppen gata i Bangladesh. Något som har gjort att säkerheten har skärpts något. Och mycket riktigt möter vi så småningom en polisbil som står och väntar på oss vid vägkanten och när vi närmer oss sätter de igång med sirenerna och börjar köra framför vår bil. När vi lämnade den ena distrikten tog en annan polisbil över och så fortsatte de så tills vi kom fram till Kumidini komplexet.

En surrealistisk känsla att ha beväpnade poliser i en bil framför sig som inte släpper en med blicken. Det blir ännu mer surrealistisk när vi kliver av och två av polismännen blir beordrade att följa efter oss vart vi än går resten av dagen....och natten. Ja, de står just nu, klockan ett på natten, utanför vårt gästhus och vaktar.

Vad gör man inte för tre lärare från Vuxenutbildningen from Mölnlycke from Sweden?

Skriver mer om själva besöket imorgon! Godnatt

/Athena-projektet via Ghada

Fler bilder från igår…

Vi bestämde oss för att byta hotell när vi kom tillbaka till hotellet. Städningen av rummen var inte bra och dessutom var Wifin väldigt begränsad. Som tur så hade Mustafa kontakt med en hotellägare, Mr. Maniruzzaman Moni, som kunde snabbt ordna tre rum åt oss. Mr. Moni stod och väntade på oss när vi kom fram och insisterade på att vi skulle ta en kopp kaffe tillsammans på takterrassen innan vi gick in på våra rum.

Det blev båda kaffe och snacks och en hel del diskussioner och innan vi visste det började det bli mörkare ute och vi fick uppleva en underbar solnedgång.  

Vår utsikt från takterrassen. Fotbollsplaner och den saudiska ambassaden. På andra sidan har vi den amerikanska ambassaden.

Solen, så stor och definierad. Underbart.

Kulturkrockar…

Vi diskuterade idag vilka kulturkrockar vi har upplevt hittills och i vilka situationer vi har känt oss obekväma. Under mötet tidigare idag och speciellt under våra presentationer hände det flera gånger att någons mobil ringde och att den personen tog emot samtalet utan att ursäkta sig eller lämna rummet. Otroligt oförskämt tyckte vi naturligtvis till en början men eftersom alla gjorde likadant insåg vi så småningom att det antagligen bara handlar om att vi har helt olika mobilkulturer.

Nu är vi framme på Kumudini området efter 2,5 timmars lång bilfärd..

/Athena-projektet via Ghada

Nu börjar den här dagen lida mot sitt slut. Det har varit en minst sagt intressant och viktig dag i vårt projekt och vi känner oss väldigt nöjda med våra insatser för tillfället.

Dagen började med att vi åt frukost på hotellet. Frukosten bestod till största delen av varm mat som vi inte kände igen. Överhuvudtaget har maten här varit oförutsägbar (på gott och ont). Gästfriheten hos alla vi har mött hittills har däremot varit överväldigande.

Efter frukosten blev vi hämtade av en chaufför som Kumuidini Welfare Trust hade skickade till oss. Vi åkte till Kumudinis kontor som bara låg några kvarter bort från var vi bodde där vi skulle tillbringa dagen med att diskutera vårt projekt tillsammans med representanter från Kumudini Wellfare trusts olika avdelningar. När vi väl var framme fick vi vänta i en dryg timme på de andra mötesdeltagarna. De var kraftigt försenade pga. trafiken.

Under tiden konverserade vi med Dr. Md. Abdul Halim, rektorn för Kumidinis Women’s Medical College & Hospital, som till skillnad från de andra befann sig i Dhaka kvällen före och därför kunde komma till mötet i tid. Dr. Halim ger intryck av att vara en mycket reflekterande och påläst man. Han berättade för oss kortfattat om hur utbildningssituationen ser ut i Bangladesh, att utbildningen har högsta prioriteringen hos landets politiker just nu och att det satsas mycket på att ungdomarna ska utbilda sig. Han gav oss även sin egen syn på de olika utbildningarnas kursplaner som han menade oftast låg på för hög nivå i förhållande till studenternas förkunskaper. Något som skapar förvirring hos studenterna menade han. Exempelvis nämnde han ironiskt att en student kan gå igenom en hel utbildning utan att lära sig något så basalt som hur man ska bete sig i trafiken. Dr. Halim var genuint intresserad av att höra hur våra läroplaner är formulerade.

Så småningom dök de andra mötesdeltagarna upp en efter en och mötet kunde starta officiellt. Tack vare den något trögstartade dagen kände vi oss lite lugnare och vi hann samla oss och öva på vår engelska inför våra presentationer. Efter en kopp svagt kaffe kunde vi till och med koncentrera oss på vad våra samarbetspartners sa på bangladeshisk engelska, trots att tutandet från bilarna utanför på gatan överröstade dem ibland.

Efter att visitkort delades hejvilt kors och tvärs i rummet började vi vår presentation med att Mustafa presenterade vad ett Athena projekt går ut på, hur vi hade tänkt oss att projektet skulle gå till samt en ungefärlig tidsplan. Jag (Ghada) fortsatte med att berätta kort om Sverige och Mölnlycke, vår relation till Bangladesh, och avslutningsvis om vuxenutbildningens olika delar och funktioner och om läroplanerna. Gabriella tog sedan över och berättade mer i detalj om hur Vård- och Omsorgsprogrammet är utformat. Hur terminerna ser ut, vilka kurser som eleverna läser varje termin, innehållet i varje kurs mm. Gabriella visade även en kort film, utgiven av Skolverket som på egnelska, förklarar på ett mycket pedagogiskt sätt hur skolsystemet i Sverige fungerar. (se här) När filmen var slut var några av mötesdeltagarna så exalterade att de började applådera. Väldigt roligt tyckte vi. Det de tyckte var mest tilltalande var hur det finns ett system som gör att elever med behov av extra stöd får möjligheten att fullfölja sina studier.

Generellt upplevde vi att våra samarbetspartners verkade genuint intresserade av vår utbildning och av att starta ett utbytesprogram med oss. De ställde väldigt många och väldigt relevanta frågor om allt från kursinnehåll till hur praktiken går till och gav oss konkreta förslag på vad de ville att deras studenter skulle ta med sig hem om de skulle besöka oss i framtiden.

Under mötet kom det fram många intressanta skillnader mellan våra utbildningskulturer. Dr. Dulal Chandra Podder, direktören på Humidini Hospital och Kumudinis Women's Medical College, beskrev den svenska vård- och omsorgsutildningen som en "sofistikerad" utbilning. Han menade att han fascineras av att omsorgsbegreppet innefattar delar som äldreomsorg, psykiatri, och omsorg av rörelseförhindrade, något som han menar lyser med sin frånvaro på deras version av utbildningen.

Alla pratade också om hur de försöker jobba mot att sjuksköterkona och andra sjukvårdspersonal ska få högre auktoritet, då alla beslut fattas av läkaren på alla vårdinrättningar i Bangladesh. Något som begränsar sjukvårdspersonalens arbete. De menade att läkaren till och med bestämde över lokalvårdarnas arbetsuppgifter och var väldigt överraskade över att en sådan tydlig heiarki inte finns i Sverige. Även att den bristande dokumentationen på alla nivåer inom vården utgör ett stort problem inom vården, något de tycker är väldigt imponerande att de svenska vårdstudenterna lär sig vikten av redan under utbildningen.

Efter att ha bollat med många idéer var båda parterna nöjda med vad vi har åstadskommit under dagen och vi tog till oss av allt som sades. Vi har nu mycket att fundera på och återkoppla till varandra när vi ska sätta oss igen och fortsätta diskussionen senare i veckan.

När mötet avslutades bjöd vår värd oss alla på en mycket god men sen lunch som vi avnjöt under fortsatta diskussioner. Nu handlade diskussionerna däremot om väder, religion, mat och kulturkrockar och den bangladeshiska befolkningen. 

Det har varit en fullständigt lärorik och intressant dag idag. Vi kände oss väldigt nöjda och ser fram emot morgondagen då vi ska åka till Kumidini komplexet för att få bättre insyn på verksamheten och träffa lärare och elever. Jag väljer därför att avsluta inlägget med ett mycket intressant konstaterande som Dr. Halil kom med innan vi skildes åt.

Vi är en väldigt lycklig befolkning trots fattigdomen och oordningeen. Jag tror inte att länder där människorna är lyckliga utvecklas, för att de känner inte behovet att förändra något i sin tillvaro. Det är kanske därför det ser ut som det gör här i Bangladesh, vi är för lyckliga, sa Dr. Halim med glimten i ögat.

Kanske det :)

/Athena i Dhaka via Ghada